SKRIVANDETS PORTAR
Af Thomas Nydahl
Fremskridtet
findes kun eet sted –
i dine fødder
Kun dine skridt afgør
hvor vejen går hen
(ur Forandringer)
För dryga tjugo år sedan, i början av I980-talet, mötte jag för första gången den danska poeten och dramatikern Nina Malinovski. Det skedde i samband med en dansk kulturkväll jag varit med att arrangera i Malmö. Till kvällens mest minnesvärda inslag hörde, förutom uppläsningar av Vagn Steen och Uffe Harder, denna unga danska som läste sina dikter med en mycket vacker, lågmäld röst. Ungefär samtidigt läste jag hennes första bok, diktsamlingen Fri tid. Jag hade redan börjat bekanta mig med den unga danska lyriken, som ofta var experimenterande både till form och innehåll och som försökte inkorporera rockmusikens tempo och attityd i den skrivna dikten. Nina Malinovski var något helt annat. Hon skrev avskalade, raka och enkla, men samtidigt uppfordrande och starka texter om livets och varandets mest elementära beståndsdelar. Att hon dessutom var dotter till den store diktaren Ivan Malinowski gjorde inte att min nyfikenhet blev mindre (och jag var införstådd med släktskapet trots att de stavade sina efternamn olika, med dubbelt respektive enkelt v).
Nina Malinovski skulle komma att bli en författare som jag själv introducerade på svenska, med de två diktsamlingarna Kom och visa mig dina gudar! (urval 1988) och Förändringar (1994) samt den gripande prosatexten “On” som tidskriften Café Existens publicerade 1993. Och det tedde sig särskilt givet att hon skulle finnas tillgänglig på vårt språk, eftersom hennes liv i så hög grad präglats av föräldrarnas val av reträttplats; den småländska skogen, vilket hon berättar så vackert om i just On.
Från och med vårt första möte i Malmö 1982 utvecklade vi en vänskap som skulle bestå och leva vidare in i det nya seklet, en vänskap baserad på lyriska och litterära erfarenheter, och på den livsväg vi båda valt. När jag därför ber Nina Malinovski om ett längre samtal kring liv, dikt och politik svarar hon genast ja och vi ger oss in i en process där både det självklara och det oväntade ska blottläggas.
Nina Malinovskis liv skrivs på ett inte helt vanligt sätt: hon står mitt emellan fadern Ivan och sonen Pejk, båda diktare som hon, och just därför blir hon en förbindelselänk för det språk som hon kallar för en liten fågel som sluppit lös:
Nu sidder den
på en lille gren
og synger for verden
(På vandets vegne)
Thomas Nydahl –
Om jag ska samtala med dig om politik, liv och litteratur är det omöjligt att gå förbi det faktum att du vuxit upp som enda barnet i en konstnärsfamilj. Din far Ivan var poet, din mor Ruth är textil-konstnärinna. Tror du att du bär vidare på ett arv från dem, och att den politiska radikalism man kunde se i Ivan Malinowskis diktning förts vidare av dig? Hur formades din barndom av dikten och konsten, och i vilka avseenden har du känt att din judiska identitet påverkat ditt tänkande, dina texter? Jag vet ju att du är mycket kritisk till staten Israel och att du deltagit i solidaritetsarbete för det palestinska folket, ser du denna konflikt som etnisk och religiös eller är den i första hand en politisk konflikt?
Nina Malinovski –
Min utgångspunkt, min uppväxt, spänner mellan min fars politiska livsuppfattning och min mors judiska identitet, inte i religiöst eller politiskt avseende, utan snarare som en kulturell identitet. Tydligast beskriven i bilden: min far och min mor mötte varandra som 17 respektive 14 år unga i Göteborg under kriget, en ung och lika fatal kärlek, min far som motståndsman och min mor som judisk flykting. Min barndom var icke-religiös, en ansats till religiositet eller tro blev snabbt eliminerad. Det skedde framför en kyrka på Nordsjälland, som vi gick förbi, jag var kanske fyra-fem år. Jag bad om lov att få gå in och bli döpt, säkert i den trygga förvissningen att de skulle säga nej. Men Ivan, min far, sa omgående ja och gick med stora steg in i kyrkan. Men nu var det ju så att jag i en barnbok fått reda på att en präst är en jättestor mullvad, som står vid altaret i svart prästrock och jag skrek i uppriktigt skräck och klamrade mig fast vid järnstaketet runt kyrkan. Jag blev aldrig döpt.
Det är i myterna, fablerna och sagorna jag känner mig hemma och de blev tidigt en besatthet hos mig. Jag läste inte min fars dikter som barn. Men jag skrev dikter själv, mellan täcket och lakanet och med en ficklampa och en speldosa som hjälpmedel. När jag började läsa blev jag snabbt försedd med vuxenklassikerna: Kafka, Dostojevskij, Camus och alla de andra stora. Som barn iscensatte jag också stora skådespel, först och främst kärleksdramer, med mig själv som enda aktör. Jag var alla personerna skiftesvis och ändå samtidigt.
Angående den politiska radikalismen har jag känt mig dragen till hastigt uppkomna och lika hastigt upplösta, anarkistiska organisationer, skapade i avsikt att lösa en bestämd arbetsuppgift och 145 sedan avsluta. Jag var t.ex. i sin tid med om att grunda en zigenar-kommitté som skulle hjälpa en grupp zigenare som kommit i kläm mellan myndigheternas krav om organisation och bofasthet, och en grupp invånare i närheten av zigenarnas läger, som själv levde under usla villkor och som därför utsett zigenarna till syndabockar. När en lösning för zigenarna hittats upplöste vi kommittén. Senare var jag under en rad år aktiv i arbetet med en grupp flyk tingar. Och för ett par år sedan var jag med och grundade den danska Tjetjenien-kommittén. Långa och återkommande möten är inte min starka sida. Jag har aldrig varit medlem i något parti.
Jag “ångrar” inget av mitt politiska engagemang. Anger är ett tvättmedel, en nästan religiös bikt, med vilken man försöker avlägsna det förflutna. Och hur skulle man kunna göra det, och varför? Att kommunismen slog fel i stort sett överallt där den kom till makten, betyder ju inte att den socialistiska idén slagit fel, liksom man inte kunde drömma om att fördöma kärleken till nästan bara för att den lider svidande nederlag i hela världen varje dag.
Israel/Palestina-konflikten upplever jag som klart politisk. Juden och palestiniern är bröder, för att nu uttrycka det både symboliskt och konkret. De liknar varandra, är av samma folk. Men en israel och en palestinier är fiender därför att staten Israel hindrar palestinierna från att få sitt eget land. Och det var ett smutsigt stormaktsspel, särskilt från brittisk sida, som lade grunden till konflikten. Kanske är detta bara ett listigt sätt att komma undan frågan på, men jag har känslan av att jag, om jag började redogöra för hur denna insikt skulle påverka min framtida diktning, bara i bästa fall skulle ljuga. Sanningen är att jag inte har en aning.
Just denna sida i Nina Malinovskis diktning, den socialt och politiskt medvetna, kommer ofta till uttryck som ett slags civilisationskritik, där insikten om orimliga förhållanden hela tiden lyser igenom och får dikterna, som pendlar mellan ett jag och ett du, att förankras i den verklighet som alltid omger de älskande.
Nina Malinovski arbetar utifrån den ensamma människans erfarenhet, hon som är sinnebilden av oss alla, var och en och sammantagna, och det är hennes längtan, sorger, glädjeämnen, kärlek som vi känner igen oss i. Men om världen runtom henne inte hade funnits, eller tillåtits sippra in i henne, hade hon blivit en statisk diktfigur, en kliché.
Thomas Nydahl –
När du debuterade med samlingen Fri tid 1981 minns jag att det var dess skenbara enkelhet som tilltalade mig. I dina ordknappa och strama dikter kunde du få också det allra svårare att se enkelt ut, som i “På vej”, där det bland annat heter:
I nat boede
smerten og kærligheden
i din krop.
Också i dessa väldigt korta, precisa rader ser man en bild betydligt starkare än orden först låter ana. Har det varit en medveten strävan hos dig att reducera språket till sina minsta beståndsdelar och ändå bevara dess innersta kärna och mening?
Nina Malinovski –
Nej, jag tror inte att min strävan efter poetisk koncentration är medveten, medveten förstått som en viljeakt. Är det inte diktens själva väsen eller form att eftersträva koncentration? “Språkets snaps” som min far kallade poesin. För inte så länge sedan försökte jag formulera just den tanken, jag skrev någonting i stil med: formen är den behållare där du med lätthet, i glädje eller förtvivlan, men alltid med lätthet, häller ditt innehåll.
Men min enkelhet har också inslag av naivism tror jag. En kritiker kallade en gång mina dikter för “babydikter”, en annan kallade mig för en “bonderøvsdigter”. Nu var båda kritikerna själva lyriker, så jag kunde som tur var lägga till och dra ifrån i det de skrev.
Thomas Nydahl –
I samlingen Förändringen från 1994 har de kommunistiska regimerna fallit, din far dött och du försöker formulera en ny plattform för ditt liv. I dikten om din far, “Til Ivan i vinden”, gör du något du aldrig gjort förr: du låter plötsligt sorgen och medvetenheten om att det är dags för dig att ta över välla in i texten och göra dess allmänföreställningar om döden starkt drabbande därför att den utgår ifrån ditt eget konkreta liv, din konkreta sorg. Du talar om din sorg som något sovande, som inte får störas men som bara ska sova
til den tid kommer
hvor den er færdig
fuldbåren
kan løfte sig på sine vinger.
I en sådan dikt är det som om du, trots sorgen, förmådde se längre, mot ett framtida ljus. Det slår mig att denna ton inte finns i dina bilder av ett Europa där muren fallit och marknadsekonomin erövrat allt fler länder och folk. Du frågar dig med vilket hopp vi tog oss rätten att “styrte statuerne af vores guder/ vores hjelter?” och du talar om att tiden “blir stående på stedet” och att det nya inte nödvändigtvis är något gott. Finns det hos dig en sorg över att socialismen som samhällsbygge misslyckats, eller menar du dig ha dragit andra slutsatser av de östeuropeiska samhällenas inlemmande i den globala, kapitalistiska ekonomin?
Nina Malinovski –
När det gäller diktsamlingen Förändringen tema sörjer jag absolut inte över kommunismens eller socialismens sammanbrott i Osteuropa. Jag frågar bara om någonting egentligen förändrats särskilt mycket efter sammanbrottet och murens fall. Om förhållandena i de före detta östländerna egentligen har blivit så mycket bättre, om friheten är en reell frihet och kanske också vad frihet alls betyder för någonting. Min far Ivan skrev en gång “Frihet är insikten i nödvändigheten”. Vi är i vårt samhälle och vår tid besatta av tanken att frihet är lika med ett ostrukturerat, obundet tillstånd. Vi har glömt den frihet som består i att vara bunden – och att kunna frigöra sig från sina band.
Den globala ekonomin, marknadsekonomin, håller på att kväva oss. I vår del av världen dör vi av stress, ensamhet och fetma, välfärdsrelaterade tillstånd. Vi är “välfärdsdrabbade” som det så bra heter på modern danska, medan resten av världen, majoriteten av jordens befolkning, dör av sjukdom och svält, följderna av fattigdom och krig, fattigdomsrelaterade tillstånd.
Att vi måste fördela jordens resurser är uppenbart. Det är helt enkelt sunt förnuft. Men det blundar de nya högerregimerna i Europa för. Eller också är de cyniska och litar på västvärldens seger. Och på så vis växer problemen med oöverskådliga konflikter som följd. I en befriande klar krönika säger den danske radiomannen Frederik Dessau, att de unga idag inte har användning för föräldrarnas bekännelser och dementier av sin politiska ungdom, utan att de hellre ska befinna sig vid de ungas sida, när de går ut och demonstrerar för fred och solidaritet med förföljda och krigsplå-gade människor.
Uncle Sams ansikte är inte skönare än Marx. Planekonomin är inte mer människofientlig än den så kallade fria marknadsekonomin. Förstnämnda medför en bedrövlig maktutövning, utarmning och likriktning, sistnämnda gör oss alla till stressade och alienera-de konsumenter av varor som vi inte behöver.
Nina Malinovski har denna tydligt formulerade strategi för sitt skapande. Det är tyngden i de enskilda människornas liv och öden som berör henne och som tydligast syns i hennes diktning. För hennes människa återstår det alltid en förändring, en liten ö av värdighet. Ordet förändringar är helt centralt för henne. Men inte förändringar för deras egen skull utan just för att de med sina konkreta mål och innebörder kan gagna de människor som är många, små och fattiga och som därför inte finns med i den nya “fria världens” kalkyler.
Thomas Nydahl –
I samlingen På vandets vegne från 1997 har din ton i visst avseende förändrats, och du kan skriva saker som dessa:
De står ved et hav
og tror, de er alene
De ser ikke
at havet forbinder
alle kyster
med hinanden
Fodsporene
i sandet
er deres egne!
Ved andre strande
står der mennesker
og lytter
til havets andedrag
Här tycker jag mig märka hur du sluter cirkeln från debuten och på nytt skriver om det alldeles enkla livets mysterier, de som föds i människors vardag och ändå kan betecknas som små mirakel. Är det en riktig iakttagelse?
Nina Malinovski –
Du har kanske rätt i att saker och ting klarnat för mig, när jag skrev På vandets vegne. Kritikern Lars Bukdahl kallade samlingen “latinamerikansk” i sin enkelhet. Sviten “De står ved et hav” växlar mellan ett du och ett jag, världen och det personliga. Men samlingens bärande tanke eller idé är först och främst den som handlar om
gemenskapens nödvändighet. Eller sagt på ett annat sätt: hur mycket de än försöker inbilla dig att du är ensam i världen, ensam och stark, som de kallar det i reklamen, och att du bara ska kämpa för dig själv och skita i andra, så stämmer det inte. Världen är ett stort andetag, jordens folk tillhör samma familj. I samvaron med andra blir du dig själv, vilket inte utesluter behovet av ensamhet. Jag har ett stort behov att vara ensam av och till, men utan många människor runt mig skulle jag också bli tokig.
Det blir aldrig frågan om en anpassning till ett medialt språk i Malinovskis lyriska värld. För henne är det icke-säljande språket, det som är ärligast och som ligger närmast det mänskliga hjärtats puls, en förutsättning för allt samtal, all samvaro, och kanske är det just därför hon väljer det enkla tilltalet, det som vi kan använda om vi ser varandra i ögonen eller fattar varandras händer:
Læs ikke ordene
smag læbernes blod
hudens salt
mærk rytmen
når den baner sig vej
til knoglernes marv
ensomheden
når den er nærmest
kærligheden –
læs ikke ordene
heter det i en dikt från Under dansens hæle. Och i På vandets vegne heter det:
Fordi vi rørte hinanden
med daglige hænder
midt i den første nat
Og fordi rummet blev
stående, selv i dagslys
som da vi forlod det
Fordi nattens mørke
havde gjort det synligt
som dagen havde skjult
blev vi uadskillelige
som nat och dag
Eller mand og kvinde
Det är så det ser ut i hennes lyriska värld, människor rör rent konkret vid varandra, och blir till i samma stund. Och i en sådan värld kan inte konsumismen erövra människorna, den rytm de lever i rymmer ingen förljugenhet av det slaget.
Thomas Nydahl –
Du har vid sidan av poesin också arbetat med dramatik, film och prosa. Berätta om dina sceniska arbeten, dina filmmanus, din prosa.
Nina Malinovski –
Ja, drama, film teater och opera! Jag undrar om det inte började med barndomens iscensättningar och fantasier? På åttiotalet blev jag av TV-film tillfrågad om jag kunde skriva en film för televisionen. Jag har alltid älskat film och där öppnar sig en hel värld för mig. Tänk att kunna skapa atmosfär, bilder, rörelse och ljud med sina ord. En stor utmaning, en ofattbart fin leksak. Jag utbildade mig så till filmmanuskriptförfattare och hade stor användning av utbildningen. Inte i direkt teoretisk mening, men alla de uppgifter vi fick hade en stor och produktiv effekt på mig. Ju mer jag skulle skriva, ju mer fick jag skrivet. Där lärde jag mig att inspirationen inte kommer från himlen, men i hög grad kan arbetas fram. Ju mer du använder av dig själv, ju mer får du av dig själv. Lustig motsätt ning, men också logisk när man tänker på kraftens väsen. För mig har dramatiken först och främst varit möjligheten att måla bilder, att skapa atmosfär – och för att uttrycka något genom bilderna och atmosfären, berätta något om människolivet. Men egentligen skiljer det sig inte så mycket från diktskrivandet. Alltså att med så få och annorlunda ord som möjligt beskriva en bild, att skapa en atmosfär, så det tydligt känns för läsaren eller betraktaren. Som en dans. Dansen ligger i zonen mellan dikten och dramat. Den är ordlös – och i mötet mellan den dansande och betraktaren uppstår dikten. Om jag inte kunnat dansa skulle jag blivit tokig, tror jag. Dansen är en mycket viktig sak för mig, den befrielse det ligger i att dansa. I mitt nästa liv ska jag vara dansare, det har jag redan bestämt!
Senare, när jag ombads skriva librettot till en opera, berättade kompositören som bad mig om det, att det var kombinationen av mitt kunnande som filmdramatiker och som lyriker, som hade fått honom att fråga just mig. Det har varit en stor glädje för mig att arbeta med de snart tre libretton jag skrivit, för det har känts som en stor självklarhet. Det var den danske kompositören Andy Pape, som först utmanade mig till ett samarbete på operafronten och det har hittills resulterat i två färdiga operor, Leonora Christine, dron-ning afBlåtåm som sattes upp på Den Anden Opera i Köpenhamn 1997, och Simsdlabad, som är min egen historia som beställts av Jyske Opera i samproduktion med Den Anden opera för premiär 2005. Dessutom arbetar jag på en barnopera utifrån H.C. Ander-sens Nattergalen. Samma självklarhet upplevde i arbetet med en samling fabler, som jag just avslutat. Fablerna och mina erotiska berättelser skulle jag för övrigt ha velat publicera samtidigt. Men fablerna tog alltså längre tid att skriva och tänka igenom. Symboliken och den korta formen, den nödvändiga precisionen. Det att kunna säga något viktigt (och ofta komplicerat) på ett enkelt sätt, det är inte så lätt, men i hög grad värt ett försök.
Thomas Nydahl –
I din enda publicerade prosabok, Ellevild, skriver du ett slags mytiska och erotiska noveller. De är laddade av kön och längtan. Men de framstår inte som en samtida pornografisk samling scener, utan tycks istället förankrade i en mytologi, ett slags folklig föreställning om de erotiska krafterna och sexualitetens “vilda” sida. Kan du berätta om hur du förhåller dig till dessa myter och en folklig tradition?
Nina Malinovski –
Frågan om mytologin hänger samman med det jag berättade om barndomens iscensättanden. Sagorna och sägnerna är min första och viktigaste läsning, det är grunden för alla mina olika uttryckssätt. Just så. Ellevild var en utmaning, ett slags vadhållning med mig själv. Kan man skriva en erotisk litteratur, som inte är pornografisk, men inte heller romantisk på det där kletigt söta och felaktiga sättet?
Äkta känslig erotik så som i alla fall en kvinna (och säkert också en man) kan uppleva den, men den speciella och viktiga aspekt som jag vill kalla den återhållna, den väntande. Som i flamencon, i blickarna, i det andlöst återhållna.
Flera av dem som recenserade Ellevild lade stor vikt vid det mytologiska i samlingen, men det är ju mitt språk, mitt grundläggande uttryck. Det mytologiska hade jag inte sett själv, med det självklara undantaget för figuren och temat i titelberättelsen om ellepigen. Bara en enda recensent hade egentligen förstått och sett vad det var jag ville med de där berättelserna. En Ellepige (skogsrået) är ett underjordiskt väsen som bor i jordhögar och som kan förföra en så man glömmer sitt namn, var man är född och rentav sin familj. Ellepigen är vidunderligt vacker, men hon är ihålig i ryggen, så henne ska man passa sig för. Ellefolket kan också vara mycket hjälpsamma, om man bara uppför sig ordentligt mot dem.
Thomas Nydahl –
I din samling Det er så enkelt från 1990 finns det en dikt som heter “Rotten”. I den skriver du:
Det bliver koldt i Europa
istiden varsel sin ankomst
og i takt med råbene
fra parlamentets talestole
hyler ulvene i kor
Lykkeligst de døde
og dem det ikke er født.
När du talar om istid, förstår läsaren genast att det inte är en klimatfråga i meteorologisk mening, utan att du syftar på det slags kyla som uppstår i ett samhälle där profiten är alltings måttstock och mål. Hur kan dikten skrivas in i det motstånd vi ser växa i det nya Europa, hur kan människans strävanden formuleras i dikten, och spelar det alls någon roll i detta sammanhang vad diktaren skriver?
Nina Malinovski –
Jag tror inte att dikten idag, som på Majakovskijs tid kan fungera som agitation. Dikten är en “själsöppnare” som kan förstärka våra sinnen och göra oss mottagliga för en upplevelse. Och i det avseendet kan man ju bli bekymrad över vilken exklusiv syssla det är att skriva och läsa dikter. Eller sagt på annat sätt: om fördjupningen och stillheten ska kämpa mot ytligheten och konsumtionen, så har stillheten och fördjupningen, poesin, riktigt dåliga villkor. Den är den största förloraren i det samhälle vi lever i just nu. Och naturligtvis kommer den att överleva och bevara sin betydelse ändå. På det området är jag optimist. I det långa loppet kan människor inte vara utan poesi i sina liv, stillheten, skönheten. Vi står inte heller ut med att helt förlora kontakten med oss själva.
Min optimism bottnar kanske i den kunskap och erfarenhet som min generation skördade som unga i 68-upproret. Det privata blev politiskt, det politiska privat, saker och ting kunde inte skiljas åt. De orden rymmer fortfarande en stor sanning för mig. Problemet är, att den insikten kan tolkas och användas på många sätt. Att skapa fred och trevnad innanför din egen trädgårdsgrind (alltså den värld som finns runtom dig) är det svåraste som finns. Och det är just det vi blir sämre och sämre på. Bland annat därför att industrialismen splittrade våra familjer så mycket, barnen placerades på ett ställe, de arbetsföra på ett, de gamla på ett tredje, de tokiga på ett fjärde. I den processen gick allt för mycket förlorat för oss, det är jag övertygad om, viktig erfarenhet och kunskap som generationerna kunde ge varandra, ro och en känsla av tillhörighet, rötter.
Poesin är en personlig upplevelse mellan diktaren och läsaren, men när läsaren “går ut i världen” med dikten inom sig, en känsla eller handling, blir dikten offentlig. Det var till exempel en mycket lång och smärtsam process för mig att flytta den långa dikten “Til Ivan i vinden” från det personliga till det offentliga rummet. Från mitt universum och fram till utgivningen, att göra den relevant för andra människor än mig själv. Men det är samtidigt en oundviklig process för alla oss som arbetar med olika konstnärliga uttrycks- 158 \ sätt. Först ska känslan, sanningen eller tanken arbetas ut från det
privata rummet in i det personliga. Denna första process föregår väl för de flesta av oss mer eller mindre omedvetet, man sorterar oftast bort det privata, det som andra människor inte bör se eller läsa, utan att tänka så mycket på det. Och kanske är det vad dikt-skapandet handlar om: att transformera den privata känslan eller tanken till en personlig text. För en text ska vara personlig, bara den inte blir privat. Men därmed är inte arbetet gjort. Den personliga texten ska nämligen breddas och göras förståelig. Och nu menar jag inte förståelig i socialrealistisk mening. Jag menar att om man når det skikt inom sig, där saker och ting blir sanna, ärligt kända, så kommer de att förstås av andra. Ett bra exempel på det är Bunuels fantastiska film Frihetens spöke. Föräldrarna efterlyser sin försvunna dotter på en polisstation, men flickan sitter precis bredvid dem. De tittar faktiskt på henne för att kunna beskriva ett bra signalement. Vi har alla känslan av att vara frånvarande inför våra barn. Denna scen i Frihetens spöke är en exakt, men samtidigt fullständigt absurd beskrivning av det tillståndet. Det jag vill ge i mina texter, antingen det rör sig om en känsla, en idé eller en tanke, måste jag se till att framföra till mina läsare eller åhörare så exakt som möjligt, även om det är en dröm jag berättar om, och även om jag själv önskar att en text ska vara öppen och skapa ett ännu större rum hos mottagaren.
Thomas Nydahl –
Jag har fäst mig vid kärleksdikterna, som verkar vara den motivkrets du helst befinner dig i. Redan i din andra bok talar du om älskogen:
I morges elskede vi
nu er jeg et sølvglimt
på din himmel
og du er et sted jeg husker
en glæde på den jord
jeg ser.
Har erotiken varit en stark drivkraft i ditt skapande?
Nina Malinovski –
För mig är kärlek och erotik en helt uppenbar och naturlig grund för allt liv och all aktivitet, kärleken är som ett andetag. All inspiration är erotisk sa den danske filosofen och diktaren Villy Sørensen, och denna exakta och sanna iakttagelse låter jag stå som ett svar på din fråga.
Ingen avslutning kunde därför vara bättre, än den som låter just inspirationens erotiska natur komma till tals. I diktsamlingen På vandets vegne står följande lilla dikt:
Din hånd på
mit fyldte skød
Min arm
under din lænd
tømt
Høstsang